onsdag, maj 24, 2017

Det dubbla i etiskt föräldraskap

För mig betyder etiskt föräldraskap att alltid jobba på två nivåer. Varje konflikt och varje budskap måste presenteras från två perspektiv.

1. Hur vill vi att världen ska fungera? Vilka värderingar har vi i vår familj?

2. Hur fungerar verkligheten? Hur kommer andra att förvänta sig att du agerar?

Ibland känns det som om det innebär mer än dubbelt så mycket arbete, mer än dubbelt så många samtal. Tur att mina barn är så trevliga och spännande att prata med.

Exempel på dilemman att hantera:

Vegan
Jag vill förklara för mina barn att de inte är allergiska mot kött. Vi väljer att inte äta animaliska produkter för att vi inte tycker att det är rätt att utnyttja djur. Samtidigt så vet jag att de flesta barn inte kan välja att bli veganer. Så om barnen börjar agitera för vegankost i skolan så kommer eventuella värvningar bara leda till att barn mår dåligt över kosten de äter. Så samtidigt som jag förklarar för barnen hur vi motiveras måste jag förmedla att de får ta det lugnt i hur de pratar med sina kompisar.

Icke-våld
Vi strävar efter en så våldsfri miljö som möjligt hemma. Då menar jag inte temat i spel och filmer, utan hur vi är mot varandra. Till våld räknar jag även att höja rösten och att använda kränkande eller förminskande språk. Det får konsekvensen att våra barn är vana vid att bli resonerade med i lugn ton. När det inte finns utrymme för detta i skolan, och läraren istället höjer rösten blir det en chock för barnen. Mitt resonemang att uppfostringsmetoder som är för effektiva troligtvis även är skadliga har inte nått skolan än. Jag tänker att det är lite samma känsla som föräldrar som inte slog sina barn hade när aga fortfarande var tillåtet i skolan.

Feminism
Barn ska behandlas utifrån sina behov och inte utifrån vilken könsidentitet de har eller hur det de kissar med ser ut. Samtidigt måste jag förklara patriarkatet för barnen, annars kommer världen vara helt obegriplig. Speciellt om skolan ställer mycket högre förväntningar på flickors tålamod än på pojkars uppförande. Balansgången mellan att förklara hur samhället fungerar och samtidigt skydda barnet från dessa föreställningar är extra svår här och när det gäller rasism.

Hur gör ni? Vilka utmaningar är extra utmanande? Har ni några bra tips?

onsdag, mars 22, 2017

Den ultimata verklighetssåpan

Jag slukar just nu Zero impact och har med nöje sett både Rent hus, Lyxfällan och Toppform. När jag ser hur familjer kämpar med att få ner sina koldioxidutsläpp kan jag inte låta bli att tänka på hur de andra "problemområderna" påverkas.

Rent hus
Marie Kondos metod Konmari bygger på att en bara ska ha saker en verkligen älskar och hon hävdar att detta ändrar ens konsumtionsmönster i grunden.  I The life changing magic of tidying up driver hon teorin att det är mängden prylar, prylar vi inte älskar och som inte har en plats, som skapar oordning och stök. Att inte köpa saker, att vårda och älska de prylar vi har, det är också ett miljösmart val. Jag förväntade mig nästan att de skulle börja sälja av alla saker som överkonsumerats i de olika familjerna i Zero Impact, för att sedan finansiera solceller och elcyklar samt möjliggöra flytt till mindre boenden.

Lyxfällan
Att förbruka pengar genererar koldioxidutsläpp. Det finns listor med koldioxid per krona för olika varor och produkter, men generellt gäller mer konsumtion -> mer koldioxid. Att handla second hand, köpa mindre, förbruka mindre el, bo på mindre ytor, resa mindre, äta baljväxter istället för kött; allt är bra både för klimatet och plånboken. Det kostar också att äga saker och förvara dem, både i pengar och i miljöpåverkan.

Toppform
Det finns träningsformer som inte är speciellt bra för miljön. Men att leva miljövänligare kan vara bättre för kroppen. Vegankost är bra både för kroppen och miljön. Att cykla och gå istället för att ta bilen är bra både för kroppen och miljön. Det vore spännande att blanda in en hjärtspecialist och se vad det gör för skillnad på lång sikt med målaren i avsnitt 3 som börjar cykla och äta veganskt.

Våra liv har så många aspekter. Det finns massor med val att göra. Det är skönt när det finns saker som inte genererar fler problem utan faktiskt löser andra än de först var tänkta för!

Konsumera mindre, bli vegan!

lördag, februari 18, 2017

Äta djur, på svenska

Äta djur av Jonathan Safran Foer är en kåserande och utforskande bok om varför människor äter andra djur. En av sakerna som jag uppskattar är att den tar upp svårigheten att bryta med släktens mattraditioner. Hur människor som visar omsorg genom att laga mat på animalier kan känna sig avvisade om någon slutar äta djur. Genomgående är det ett mycket hantverksmässigt skickligt berättande. Vissa saker i boken håller jag inte med om, men det behöver inte nödvändigtvis vara något dåligt. Generellt är det en bok jag rekommenderar.

Översättarens tillägg har jag större problem med. Vid flera tillfällen då förhållanden i slakterier och djurfabriker tas upp finns det en fotnot som informerar om att det inte är lika illa i Sverige. Det ligger inte med de andra noterna i slutet av boken, utan är lättillgängliga i anslutning till texten. Ett exempel är när Safran Froer på sidan 191 beskriver hur griskultingar normalt diar i 15 veckor, men att de i djurfabriker avvänjs efter 15 dagar. Då skriver översättaren: Enligt svensk lag får griskultingar inte avvänjas före dag 28. För mig som ammade i två år skulle det motsvara skillnaden mellan att bli fråntagen barnet efter tre eller sex månader. Jag hade blivit förtvivlad i båda fallen och förstår inte riktigt varför det är så viktigt att påpeka skillnaden. Eller, jo, det förstår jag, för att klara av att översätta texten, men jag tycker ändå inte att det är försvarbart. Författaren har skrivit ett bra förord till den svenska utgåvan, det hade kunnat räcka.

 För att bli konkret ser jag främst tre problem med översättarens kommentarer:

1. Eftersom det blir något speciellt bara de gånger som Sverige är bättre kommer det lämna ett minne av att det inte är så illa ändå. Om det varit en fotnot även alla de gånger förhållandena är lika illa i Sverige hade intrycket blivit helt annorlunda, och boken troligen väldigt svårläst. (Tänk Terry Pratchett.) Nu är det lätt att tänka att det som inte kommenteras nog också är bättre i Sverige och det finns en risk att vi minns undantagen istället för reglerna. Om inte annat så för att vi gärna vill att det ska vara så. 

2. Sverige konsumerar inte bara inhemska animalier. Ungefär hälften av det kött som säljs i Sverige är importerat. Det påpekas, vad jag minns, inte. 

3. Det går inte att producera kött utan att döda djur. Att tex anmärka på att burhöns inte staplas i torn i Sverige tar bort fokus från den grundläggande moraliska frågan. Ska människor äta djur?

Vi har redan problem med sveganer som påstår att de skonar djuren genom att bara köpa svenskt kött. Krav försöker marknadsföra sin märkning som djurvänlig och Arla mal på med sin Bregottfabrik. Vi behöver inte att översättare gör egna tillägg till böcker de översätter och spär på eländet. Den som vill veta hur det faktiskt ser ut i en svensk djurfabrik har information här: http://djurfabriken.se/ Det är inget som går att ursäkta eller förmildra i en fotnot. 




tisdag, februari 07, 2017

Det binära könet är en lögn

Det här är blogversionen av en presentation som jag höll på Malmö Toastmasters. Håll till godo!

Det binära könet är en lögn!
Smaka på det, säg det för dig själv. Vad väcker det för känslor? Är det självklart eller provocerande? Är det ens en begriplig mening? Jag vill gärna få förklara vad jag menar med det, och varför jag anser att det är en fråga om liv och död. Vi börjar med lite definitioner.

Lögn 

Synonymer till lögn är: osanning, påhitt, dikt, desinformation, ljug, bluff båg och vals. I den här kontexten skulle jag även kunna använda social konstruktion, men jag tycket inte att det är kraftigt nog. Det finns ingen sanning i könsbinäriteten, alltså är det en lögn. 

Binärt

Binäritet är när något är på eller av, ett eller noll. Vår kultur älskar dikotomier, att göra saker till varandras motsatser. Varmt är motsatsen till kallt. Höger är motsatsen till vänster. Rätt är motsatsen till fel. Man är motsatsen till kvinna. Att något bara kan ha två värden, det är vad vi menar med binäritet. Jag hävdar att kön kan ha fler än två värden. 

Kön

Begreppet kön är komplext och kan delas upp i flera undergrupper. Ska vi se om vi kan hitta något av dem som är binärt?

Könsroll

Samhället har förväntningar på oss baserat på vilket kön vi tilldelas av dem, både från födseln och i varje möte. Den stereotypa mannen är stark, beslutsam och tjänar mycket pengar. Kvinnor däremot är väna och ljuva och behöver inte lika mycket lön. Detta tror jag att vi alla har kommit ifrån. Det finns fler sätt att vara man på och fler sätt att vara kvinna på. De olika definitionerna går i varandra. Kvinnor är chefer, män är föräldrar. Här är det en försvinnande mängd människor som vill hålla kvar en bild av binäritet. 

Könsperformativitet

Performativitet handlar om att spela en roll. För att tilldelas "rätt" könsroll spelar vi, gör tydligt hur vi vill bli bemötta. Vi klär oss och för oss för att klassificeras rätt. Det finns manliga och kvinnliga attribut. De är dock inte universella, en manlig hipster ser annorlunda ut än en manlig skogshuggare, och ingen av dem ser ut som en manlig bankdirektör. En kvinnlig jurist måste spela sin kvinnoroll annorlunda än en kvinnlig sjuksköterska eller en kvinnlig flygvärdinna. Dessutom varierar det mellan kulturer och tidsepoker. Här finns inget av och på, ingen binäritet. 

Könsidentitet

Identitet handlar om hur vi ser oss själva. Det kan handla om nationell identitet, en yrkesidentitet eller att vi identifierar oss med ett sportlag. Jag trodde länge att könsidentitet var ett patriarkalt påhitt. Det var först när jag träffade binära transpersoner (någon som är tilldelad "det ena" könet vid födseln men faktiskt tillhör "det andra" könet) som jag förstod att könsidentitet är något som många upplever. Har du en klar könsidentitet?  Om du tänker "Så klart, jag är ju ... !" så har du det. Ett annat tecken är om du kan bli felkönad. Om du är kvinna och blir behandlad som om du var man. eller tvärt om, så skaver det, har jag hört. Anledningen att jag måste ta fasta på andras upplevelse är att jag själv är ickebinär agender. Det betyder att jag inte har något kön som jag identifierar mig med. Hälften av alla transpersoner i Sverige skattas vara icke-binära. Bland dem finns även personer som ibland känner sig som män och andra dagar som kvinnor, som är lite av båda eller har en könsidentitet som vi inte satt namn på än. Jag tror att det finns lika många sätt att uppleva könsidentitet på som det finns människor. Och vi är fler än två, alltså inte binärt. 

Biologiskt kön

Men biologin, den är väl binär? Kromosomer. X och Y! Nope, X och Y går att kombinera på fler än två sätt. Hormonnivåer är inte heller binära, och det finns flera olika hormoner som spelar in. Yttre och inre könsorgan kan se olika ut och kombineras på olika sätt. Och då har jag inte ens gått in på olika korrigeringar på grund av trans. Dessutom finns det faktorer som var vi har fett, var vi har hår och hur vårt skelett ser ut. Kombinationerna är många. Inte binärt. 

Juridiskt kön

Hittills har jag inte hittat någon binäritet. Men i Sverige är fortfarande det juridiska könet binärt. Det innebär ett osynliggörande av många människor, och bidrar till lögnen om det binära könet. Som tur var är det på väg att ändras och globalt ser det annorlunda ut.  Australien, Bangladesh, Nya Zeeland, Tyskland, Indien, Nepal och Danmark är några länder som på lite olika sätt ger möjlighet till ett tredje alternativ, ofta kallat X. Personligen ser jag hellre att juridiskt kön inte registreras, men det verkar längre bort. 
 

På liv och död

Varför är det här viktigt då? Jo, för att tanken om två, från varandra separata, kön som vi alla måste passa in i, dödar. Transpersoner mår generellt ganska kasst. Och det är inte för att en blir sjuk av att vara trans. En studie på transbarn visar att de som har familjens stöd inte mår sämre än sina kamrater. Siffror från USA visar varför det kan vara annorlunda för en transperson ute i samhället.

Av 100 har
80 trakasserats under sin skolgång
26 förlorat jobbet på grund av sin identitet
19 utstått fysiskt eller psykiskt våld från en familjemedlem

Och som ett resultat av detta har 41 försökt ta sitt liv

Globalt mördas ca 20 transpersoner varje år i hatbrott.

Många av dessa är binära, är män eller kvinnor på samma sätt som cispersoner (de som identifierar sig med sitt tilldelade kön). Men även de drabbas av ett behov att passera och uppfylla de trånga fack som uppfattningen om ett binärt kön innebär. För icke-binära transpersoner finns inget att transitionera till. Vi kan inte läsas rätt av samhället, bemötas på ett sätt som vi mår bra av.  För i de flestas ögon finns bara två kön, och vem blir vi då? Den svenska transvården har först på senare år ens låtsats om att icke-binär trans finns. Det är bland annat därför som myten, lögnen, om det binära könet är farligt. 

Det binära könet är en lögn!
 Smaka på det, säg det för dig själv. Vad väcker det för känslor? Tack för att du läst. 

söndag, januari 22, 2017

När veganrörelsen kom till Kullarna

Det spelas en hyllningssång till Bamses farmors köttbullar från vardagsrummet och det stör mig. Jag älskar Bamse, lärde mig läsa genom tidningen och skyller stora delar av mina politiska åsikter på Rune Andréasson. Men det här med animaliska produkter alltså. Jag försöker komma på hur veganismen skulle kunna nå Kullarna. 

Ett av problemen är att Bamses ungar inte blir äldre längre. Trillingarna fyller snart 35 år och Brumma är född 1986. Hade Brumma fått bli vuxen tror jag att hon skulle blivit vegan, även om, eller kanske just för att, hon inte är som alla andra. Brumma ser bortom normer och konventioner. Ingen unge har ett större hjärta — solklar vegan med andra ord.


Jag försökte googla vegan + autism för att se om det fanns siffror på att personer med autism har lättare att bli veganer. Det var läskigt! Nästan alla träffar handlade om hur växtbaserad kost förebygger, botar eller orsakar autism. Definitivt funkfobt. Jag var ju intresserad av det omvända.

Så utan statistik i bagaget fortsätter jag att fundera på en tonårig Brumma och hennes utveckling. 


Jag kan inte äta mina vänner.


 Kalvar dricker komjölk, det gör inte björnungar.


 Ägg ska bli kycklingar, inte pannkakor.

 Att hon vill bli vegan möts först av stor skepsis och förfäran. Bamse känner att hans plats som världens snällaste björn hotas när Brumma berättar om djurfabriker och klimatpåverkan. Brummelisa är orolig för att Brumma ska få näringsbrist och Farmor känner att hennes omsorg genom maten blir bortvald. Skalman berättar då om hur han som ung vuxen åt "levande föda" (det som nu kallas raw food). Han plockar fram böcker i näringslära till Brummelisa. Ger Farmor länkar till bra kanaler på youtube och en hög kokböcker. Bamse går ut i skogen och hugger ner lite träd. Det går lite tid.


Sedan steker farmor bullar på sojafärs och friterar egen falafel. Hennes nya pannkakor blir innereceptet bland veganer efter att hon börjat vlogga om sin resa mot växtbaserad mat. Brummelisa inser att vegansk kost är nyttigast för alla och Bamse är tacksam över att Dunderhonung inte är riktig honung. Han kan också bli vegan och fortsätta vara en snäll björn, utvecklad av sin nya kunskap. Den enda som inte är nöjd är Krösus Sork. Han måste stänga flera djurfabriker och slakterier och förlorar många sköna slantar på det. Lite går att kompensera genom att introducera nya veganska produkter på marknaden till överpriser, men de får inte samma subventioner och bidrag som att odla djur.

Det är så Bamse med vänner blir veganer. På så sätt löses även det konstiga i att handlare Grymtlund, som är gris, säljer fläskkött. För visst är det konstigt med djur i kläder som äter djur utan kläder. Även när vi är djuren i kläder.

Etiketter: , , ,

söndag, januari 15, 2017

Synd, nåd och politik

Jag är uppvuxen i Svenska Kyrkan och van vid dess språk och olika liturgiska former. Det gjorde att när en kompis påpekade att det var mycket prat om synd och död, under vad jag såg som en glad och upplyftande gudstjänst, så började tankarna snurra. För mig är synd allt som skadar mig själv, en medmänniska, Guds skapelse i övrigt (miljöförstöring osv.) och det som skadar relationen till Gud. Det är med andra ord ganska vardagliga saker (jag avstår från exempel för att inte lyfta fram något speciellt), som nog alla kan erkänna att de ägnar sig åt lite för ofta. Då blir syndabekännelsen plötsligt inte så svår att vara med i, även om ordet "synd" har en annan klang än "göra någon ledsen".

På ledarsidan i Arbetaren 47/2006 tar Cecilia Verdinelli upp problemet med att den politiska kampen enbart blir något som privatpersoner ägnar sig åt. Hon hävdar att "myten om individens oändliga ansvar är kraftfullt samhällsbevarande" och avslutar med att politikerna borde hindra människor från att göra dumma saker (hennes exempel: ta flyg när tåg fungerar). Att kampen främst skall föras som politik var hennes poäng. Det som jag fastnade för var dock problemet med att vara politiskt korrekt. Eller mer exakt, problemet att det är så svårt att vara konsekvent i sina politiska handlingar. Vi lever inte i våra utopier, hade vi kunnat leva det liv vi önskade så hade vi inte behövt vara politiska. Något Verdinelli bara berörde lite snabbt.

Att som politiker erkänna att man inte lever som man lär kan förstöra karriären. Men även för vanligt folk kan det att erkänna sina egna tillkortakommande upplevas som minst sagt hämmande. Att då helt avstå från att rannsaka sig själv kan kanske vara frestade. Man skulle kunna säga att det finns två sätt att känna sig syndfri. Det ena är att se sig själv som perfekt och det andra är att få förlåtelse och försonas med sig själv och eventuella inblandade.

I nattvarden får orden "gör om, gör rätt" en helt ny innebörd. Varje gång jag bekänner mina synder/tillkortakommanden/dummheter och möter Gud får jag en ny uppmaning att gå ut i världen och göra rätt. Det är det mäktigaste vapnet mot dem som vill förminska mig och en möjlighet att fortsätta vara självrannsakande utan att gå under. Arbetet med det egna jaget kan då bli en konstruktiv process, samtidigt som fokus läggs på det som ligger utanför mitt slutna själv.

Som kristen har jag förlikat mig med att världen är full av ondska, men jag har inte resignerat. Det kommer inte att bli bra igen innan Jesus kommer tillbaka, men det är ingen anledning till att inte försöka göra det lite bättre i alla fall. Jag är också medveten om att jag hela tiden gör saker som inte är bra, men det är inget som diskvalificerar mig från jobbet att vara Guds händer i världen. Problemet med att följa en lära fullt ut är samma för alla som försöker leva efter ett mönster som de ser som mer riktigt än det som är rådande i samhället. Fördelen med att vara kristen är att Gud har försett oss med ett redskap för att hantera känslan av att inte räcka till, utan att ta bort udden i vår strävan efter en bättre värld. Det är något som jag önskar att alla människor fick uppleva.

Etiketter: ,

Crosskitchen som integrationsmetod

Allt med ketchup? Som vrålhungrig vegan var falafelrullen, och den stora tallriken pommes, mer än välkommen. Av olika anledningar är jag skeptisk både till stark sås och pommeskrydda, vilket ofta lämnar just — ketchup. Något som tydligen orsakade en viss förnöjsamhet hos mannen som serverade mig. När jag tänker på allt som han, och alla andra som importerar matkultur till Sverige, måste ha utstått i form av kompromisser, tycker jag ändå inte att ketchup är så fruktansvärt. Hade han haft vegansk sesamsås hade det varit mycket mer välkommet än nämnda sötade tomatröra. Som vegan är i alla fall huvudsaken att slippa undan den svenska husmanskostens orgier i kött och grädde.

Jag är hopplöst förlorad i crosskitchenträsket. Favoriter är pytt-i-panna med tofu, (äts med pinnar och inlagd gurka), dumplings med rödkålsfyllning, medelhavspiroger, rotfruktslasange samt vörtbröd med falafel och rödbetssallad. Hos en del, som faktiskt behärskar hanteringen av de råvaror som jag med en kreativ blandning av nyfikenhet och okunnighet misshandlar, skulle det nog göra ont att se mig laga mat. Trots det kan jag inte låta bli, och försöker istället att ta mitt ansvar genom att fråga i butiker, läsa kokböcker och söka information på internet.

Där jag bor finns det ungefär 80 olika hemspråk. Det gör att i alla fall barnen i området vänjer sig vid att inte alla är klassiskt svenska. Hur man uppfattar detta kan variera. En tjej hade svårt att skilja mellan muslimer och vegetarianer — båda hade i alla fall något med mat att göra.

När det det gäller konsumtion i övrigt så växer de stora köpcentra, som erbjuder allt under samma tak, som svampar efter ett regn. Allt för att den bekväma människan inte skall behöva cykla mellan stadens olika torg för att fylla sin shoppingkorg. Tänk om vi kunde se vårt land som ett sådan samlingsplats för kulturer. Till skillnad från de riktiga affärskomplexen så skulle det ge positiva miljöeffekter, då 171:ans buss drar mycket mindre energi än ett flygplan till Kina. Olika influenser kan mötas och berika varandra, som i min matlagning. Det behövs förstås de som åker till Kina och tar hem te till oss som stannar kvar, så att vi vet vilka krav vi skall ställa på vår lokala tehandlare. Själv skyller jag gärna på flygets miljövidrighet för att få stanna här i trygga Sverige, men vill inte avstå från nya kryddor och tillagningsmetoder.

Därför är det tur att det i min lilla skyddade värld inte behövs mycket mer än en resa inom Skåne för att tillfredsställa mitt behov av det exotiska. Det medför vissa problem, som att jag fortfarande pratar om asiatisk mat och afrikansk mat, istället för japansk mat och tanzanisk mat. Tur att jag tycker det är pinsamt när det blir fel, som när jag bad om pinnar på en thailändsk restaurang, där maten skall ätas med gaffel och sked, så att jag lär mig nya saker. Någon gång måste jag ändå ut i världen och se hur den ser ut, bara jag får vänja mig lite långsamt.

Om vi nu inte lägger flera tusen på flygbiljetter, utan ett par tior på en bussresa, så skulle vi kanske kunna bidraga till integrationen på ett annat sätt också. Är det inte lite konstigt att falafeln i Lund bara kostar 25 kr? Jag vill inte ha ett kultur-köpcentra som efterliknar kolonialismen, bara flyttat lite närmare. Våra nya medborgare skall inte förvisas till att slava i butiker för att tillfredsställa behovet av billig mat. Istället vill jag se saker där de hör hemma. Ny-svenskar skall ha arbeten och lön som motsvarar deras kompetens. Högkvalitativ ekologisk mat med traditioner från världens alla hörn skall återfinnas i affärer och ha en prissättning som motsvarar deras värde. De matkunniga med andra modersmåltider än de svenska skall få jobb som högavlönade gourmetexperter. Så efterlyser jag en märkning av maten, så att man kan se hur försvenskad den är, på en skala 1-10. Detta för att vi verkligen skall se vilken rikedom som gömmer sig i kulturmötet, trots, eller kanske på grund av, att "allt med ketchup" är en solklar tia.

Att komma ut

Att komma ut är en svår process som man måste genomgå gång på gång. Oftast handlar det om sexuell läggning, det att komma ut, men jag har funderat lite på andra grupper som kan känna på samma sätt. De homo- bi- och transpersonser som vågar ta smällen vänjer samhället vid att kärlek och kön kan se olika ut. Förhoppningsvis gör detta att normen blir lite otydligare, och kanske en dag kan luckras upp. På samma sätt kan samhället kanske vänja sig vid dyslektiker, ofrivilligt barnlösa, reumatiker, människor med posttraumatisk stress, och så vidare. På så sätt kan vi avskaffa en mall som ändå ingen går i.

I helgen har jag "kommit ut" som synskadad flera gånger. Jag var på kurs och fick anledning att ta upp mitt funktionshinder både i de sammanhangen då det hindrade mig och som en erfarenhet bland andra, som bygger min kompetens. Sorger är något som utvecklar, och jag börjar ana att fler människor än vad jag trott bär på någon form av livssorg. Ändå är det så kontroversiellt. Ändå kan det bli så fel när det spelar in men inte får synas. Ändå är samhället så dåligt förberett på de som inte följer normen.

Under kursen skulle det upprepade gånger produceras idéer om produkter eller tjänster som kunde resultera i ett företag. Min upplevelse är att just synskada som funktionshinder fick mycket mer uppmärksamhet än andra funktionshinder i de produkter som presenterades. Att det fanns människor med synskador blev medvetandegjort för gruppen som helhet genom att jag berättade om min situation.

Varje gång jag tar upp mitt funktionshinder gör det lite ont. Jag tror att den smärtan mest kommer av att jag känner avvikelsen och problemen de skapar. Syn är något som värderas högt i samhället, något som märks när den inte finns där i samma utsträckning som tidigare. De som är helt blinda kan berätta ännu fler historier. Det är normen som skapar avvikelsen. I de blindas värld klassas den enögde som galen. Tänk dig själv om du skulle uppleva saker med ett sinne som ingen annan har! Kanske kan saker som egentligen inte gör en människa trasig ändå skapa en sorg bara genom avvikelsen i sig. Jag vill, i små bitar, vänja omgivningen vid att jag både kan vara vanlig och ha ett funktionshinder. Jag vill skapa en medvetenhet som minskar de tillfällen då mitt funktionshinder blir ett handikapp. Jag vill minska min och andras sorg och smärta.

Därför vill jag uppmana alla som läser detta att anförtro någon sin sorg eller det som gör att du avviker från normen. Inte på ett sådant sätt att det lämnar dig helt naken och ännu mer sårbar, men på ett sådant sätt att bilden av en vanlig människa blir lite mer komplex. Genom att göra det osynliga, men svåra, synligt kan vi befria varandra. Du behöver inte ropa ut din avvikelse högt på gator och torg. Det handlar inte om att få en massa medömkan. Sorger och avvikelser från det normala gör inte automatiskt att det blir synd om dig, ofta är det andra människors reaktioner på det onormala som skapar problemen. Bredda normen och gör människor hela. Saker som är svåra försvinner inte bara för att vi inte talar om dem. Kom ut som den du är.

ps. Det finns studier som visar att för transbarn som blir accepterade av sin omgivning är den psykiska hälsan lika god som hos barn i genomsnitt. Artikel i the Guardian Det visar att omgivningens reaktion ofta är det skadligaste för den som avviker från normen.
Härom dagen dök det upp ett massmail i min brevlåda som fått mig att fundera lite över välgörenhet. Syftet med brevet var att få fler att gå in på http://www.thebreastcancersite.com för att klicka fram gratis mammografiundersökningar för fattiga kvinnor i USA. Mammografi räddar liv, så är det. Så långt är allt väl, men frågan är varför just bröstcancer är så tacksamt att samla in pengar till. Kronprinsessan tänder Globen, kända konstnärer designar smycken med rosa band och massor med kvinnor organiserar sig. Blå band-kampanjen mot prostatacancer, med kända konstnärer som designar tavlor, finns också, men den för inte lika mycket väsen.
Det är offer som drar nytta av välgörenhet, eller? Måste man ses sig som ett offer för att ta del av välgörenhet? Varför finns välgörenhet? Vad är skillnaden mellan välgörenhet och en rättighet?
Jag fick anteckningshjälp i skolan, på grund av min synskada. Det organiseras så att någon av mina kurskamrater skriver mycket grundliga anteckningar som sedan skrivs rent och skickas per e-post till mig. För detta får de en symbolisk lön av universitetet. Systemet bygger på att det är någon som frivilligt anmäler sig till mig, och att denna är beredd att göra ett bra jobb. Det gör att det ändå blir lite välgörenhet av något som egentligen borde vara en rättighet, att kunna ta del av undervisningen på samma sätt som de andra studenterna. Frivilligheten gäller även andra som får betalt av universitetet för att kompensera mitt funktionshinder, och det gör dem lite till hjältar och mig lite till ett offer.
Jag är inte van vid att se mig själv som ett offer. Vissa i min omgivning anser att det är nyttigt för mig att lära mig att ta emot hjälp. Jag anser att det även är nyttigt för mig att lära mig hur det känns att ta emot välgörenhet.
Problemet med välgörenhet är väl egentligen att den inte hade behövts om det inte fanns orättvisor. Det jag förknippar med välgörenhet är inte heller sådant som motverkar orättvisor. Tvärtom tror jag att välgörenhet kan stilla våra dåliga samveten, när det egentligen borde blossa för fullt för att driva oss mot ett bättre samhälle.
Jämför allmosorna till ett land som blivit fattigt genom att västvärlden plundrat det med det jag betalar extra för att en produkt är rättvisemärkt. Det första räddar liv, därför är det viktigt. Rent politiskt tycker jag däremot att det är vidrigt, eftersom det låter den egenliga orättvisan fortgå. Det andra är något som borde vara självklart, jag betalar för det jag köper. Allt som inte är rättvisemärkt skulle kunna ses som stöld, i alla fall den delen av priset som saknas för att producenten verkligen skall få lön för sitt arbete.
Vi behöver mer forskning om bröstcancer, jag behöver min anteckningshjälp och kan vi reparera skadorna som kolonialismen fortfarande åsamkar tredje världen tycker jag att vi skall ta till alla medel vi kan hitta. Men målet måste alltid vara att avskaffa orättvisorna och ta mänskliga rättigheter på allvar. Människor föds inte till offer, de blir det.
Min stolthet mår inte dåligt av att stukas, att kunna ta emot hjälp är något bra.
Problemet är de som dör i cancer för att det är viktigare att forska på vapen. Problemet är de barn som dör på kakaoplantage för att vi skall ha billig choklad.
Det är för deras skull jag odlar mitt dåliga samvete.

ps. Gå in på sidan mot bröstcancer och klicka. Mer om rättvisemärkt finns på http://www.rattvisemarkt.se/.
Om ni har svar/andra svar på frågorna jag ställer mig i bloggen, posta en kommentar.
ds.
Mat är politik. Jag är vegan, och äter därför inget som kommer från djurriket. Men det finns andra saker, som jag också vill ta hänsyn till, när jag väljer vad jag stoppar i munnen. Att vara vegan, men stödja multinationella företag som exploaterar tredje världen, vore som att sila myggen men svälja kamelerna. Eller mer exakt, att sila kamelerna men svälja barnen. Eftersom det är mänskligt att fela, sväljer jag titt som tätt både mygg, kameler och ibland även det som motsvarar barn. (En del av chokladproduktionen är riktigt läskig. Små barn och macheter är ingen bra kombination...)
Men idag har jag kommit på något som i alla fall kommer göra det lättare för mig att hålla mig borta från choklad som förknippas med ett visst klockslag.

Esters goda mintpäron
Du behöver:
  • En skål som tål mikrovågsugn.
  • En skärbräda.
  • En kniv.
  • En visp som passar skålen i storlek.
  • Ett mått som passar mängden du tänker göra.
  • En mikrovågsugn.
Ingredienser:
  • Päron, ekologiska
  • 2 delar kakao, ekologisk och rättvisemärkt
  • 3 delar ljus sirap, ekologisk
  • pepparmintsolja efter smak
  1. Skala och tärna päronen.
  2. Blanda kakao, pepparmintsolja och sirap i skålen. Du bestämmer förhållandet mellan päron och sås. Såsen blir lösare när päronen kommer i.
  3. Rör ned päronen.
  4. Kör i mikrovågsugnen, 600W i ca 3 minuter. Kolla så att det inte kokar över.
  5. Servera mer en juste glass. Oatlys vaniljglass t ex.
Jag misstänker starkt att man kan byta ut päronen mot annan frukt om mintoljan också byts ut. Kombinationer som jag kan tänka mig, men inte har testat är:
  • Äpplen och chilipulver / alt kanel.
  • Banan och snabbkaffe
  • Apelsinklyftor med rivet apelsinskal
  • Ananas och malen ingefära
Lägg gärna in poster om ni testar något, eller kommer på ett bättre sätt att få till receptet.
Smaklig måltid!
Nu ska den här bloggen vakna igen! Men innan den gör det vill jag gå igenom alla inlägg jag gjort och uppdatera dem. Det kommer göra en del datering lite galen, men det får det vara värt. Det är inte ett historiskt dokument, utan ett levande samtal som får växa med oss som ingår i det. Hoppas att just du hittar något läsvärt bland det jag publicerat.
I natt gick jag barfota genom Lund. Trots att det var skavsår som tvingat av mig skorna kändes det som om det gav en viss frihet. Natten var vacker och stenarna varma.
Sverige har fått en högerregering. Mina förhoppningar om att F! skulle komma in i riksdagen vid valet 06 har grusats. Kanske kan man jämföra nattens valresultat vid skavsår; förhoppningsvis inte dödligt, men mycket irriterande. Nu är jag barfota och tassar försiktigt mellan glasflisor från festens flaskor.
Demokrati är något som måste respekteras, men inom demokratins ramar finns det massor att göra för att motverka ett dåligt regeringsalternativ.
I den här bloggen skall jag skriva om val man kan göra i vardagen. Det är allvar. Världen är full av lidande, människan är trasig och jorden är misshandlad.
Jag gör inte anspråk på att vara konsekvent, men konsekvenser är något viktigt för mig. Jag är ingen filosof, jag är ingenjör. Problem är till för att lösas. Med en pragmatisk och människovänlig inställning vill jag försöka komma med konkreta tankar om vardagsval. Ibland är det svårt att se konsekvensen av ett val, ibland finns det alternativ som är ännu bättre. Kommentera gärna det jag skriver.

Internationella kvinnodagen...

Min spontana reaktion är en vers ur Jösses flickor som jag lärde mig mycket tidigt:
Vi som fått blommor och morsdagspaket
istället för lika lön och jämlikhet.
Nu har vi dessutom fått Kvinnoåret
som ett extra plåster på såret.
Sedan bättrar jag mig lite och tänker på att den internationella kvinnodagen är en dag för mänskliga rättigheter. Det är inget rosafärgat, kommersiellt fluff. Det är en möjlighet till politisk handling. Jag har skrivit en önskelista:

1. Fler pappadagar och mer föräldrapenning till de som behöver.
Jag kommer att bli firad på morsdag för första gången i år. Det jag önskar mig är ett halvårs pappadagar, istället för de tio dagar som gäller idag. Spädbarnstiden är för kort för att en av föräldrarna skall missa 40 timmar av den per vecka. Jag önskar mig även generösare regler för föräldrapenning, om man inte har så mycket sjukpenningsgrundande inkomst. Vi har vårt ekonomiska löst, men jag tycker att landets abortmotståndare borde räkna lite på hur mycket man får om man blir gravid "vid fel tillfälle" i karriären. Övriga politiker kan meditera lite över det de med. 

2. Global rättvisa
Arbetaren publicerade en debattartikel som pekade på att det är viktigt att kvinnodagen är internationell. Kvinnor med mycket pengar förtrycker kvinnor med mindre pengar. Det är fattiga som syr våra kläder och städar våra toaletter. Det är kanske inte nödvändigt att alla syr sina egna kläder, men det vanliga gäller: återvinn, återanvänd, minska och köp rättvist och miljömärkt. Både finanskrisen och klimatkrisen drabbar kvinnor värst, även om det inte drabbar mig som enskild kvinna mer än män i min närmaste omgivning just nu. Därför är det viktigt att förstå att alla frågor hänger ihop. Min miljöförstöring gör att en annan kvinna måste gå längre för att få färskt vatten.

3. Trygga förlossningar för alla
En annan kvinnofråga är graviditet och förlossning. Jag fick ganska mycket vård i samband med vår förlossning nu i december. FN:s millenniemål nr 5 handlar om att förbättra mödrahälsan. Det kan vara fantastiskt att föda barn, i Sverige. Alla borde ha samma fina vård. Istället dör över 600 000 kvinnor per år i samband med förlossning, graviditet eller abort. Det är som om alla som födde barn i Sverige skulle dö, sex gånger om!

4. En mödravård som involverar alla föräldrar.
Avdelningen som jag hamnade på efter förlossningen var inte så trevlig. När den byggdes på 60-talet fanns det tydligen ingen plats för pappor, så då behövde de inte rum heller. Förhoppningsvis så kommer nästa generation ha förstått att både förlossning och eftervård blir bäst om alla föräldrar är lika involverade. Jag kan inte föreställa mig hur jag hade klarat mig om inte min parter funnits där. Annas profylaxkurs får feministiska konsekvenser. Det verkade dock inte som om vårdapparaten var beredd på att vi ville vara föräldrar på ett så medvetet sätt. När jag blir rik skall jag värva IKEA som medsponsor, charma regionspolitikerna och renovera avdelning 44 så att alla föräldrar får plats, om ingen annan kommer på idén före mig.

5. Minskade könsroller för min dotter
Att vi lever i ett samhälle där genus är så viktigt att föräldrar är beredda att tacka nej till ett barn för att det har fel kön gör mig illamående. Det gör mig orolig för min dotter. Hon är som riktigt god senap: söt, stark och skånsk. Frågan är om hon kommer att få växa sig så stor som hon kan. 


Etiketter: , , , , , , , ,