Att komma ut
Att komma ut är en svår process som man måste genomgå gång på gång. Oftast handlar det om sexuell läggning, det att komma ut, men jag har funderat lite på andra grupper som kan känna på samma sätt. De homo- bi- och transpersonser som vågar ta smällen vänjer samhället vid att kärlek och kön kan se olika ut. Förhoppningsvis gör detta att normen blir lite otydligare, och kanske en dag kan luckras upp. På samma sätt kan samhället kanske vänja sig vid dyslektiker, ofrivilligt barnlösa, reumatiker, människor med posttraumatisk stress, och så vidare. På så sätt kan vi avskaffa en mall som ändå ingen går i.
I helgen har jag "kommit ut" som synskadad flera gånger. Jag var på kurs och fick anledning att ta upp mitt funktionshinder både i de sammanhangen då det hindrade mig och som en erfarenhet bland andra, som bygger min kompetens. Sorger är något som utvecklar, och jag börjar ana att fler människor än vad jag trott bär på någon form av livssorg. Ändå är det så kontroversiellt. Ändå kan det bli så fel när det spelar in men inte får synas. Ändå är samhället så dåligt förberett på de som inte följer normen.
Under kursen skulle det upprepade gånger produceras idéer om produkter eller tjänster som kunde resultera i ett företag. Min upplevelse är att just synskada som funktionshinder fick mycket mer uppmärksamhet än andra funktionshinder i de produkter som presenterades. Att det fanns människor med synskador blev medvetandegjort för gruppen som helhet genom att jag berättade om min situation.
Varje gång jag tar upp mitt funktionshinder gör det lite ont. Jag tror att den smärtan mest kommer av att jag känner avvikelsen och problemen de skapar. Syn är något som värderas högt i samhället, något som märks när den inte finns där i samma utsträckning som tidigare. De som är helt blinda kan berätta ännu fler historier. Det är normen som skapar avvikelsen. I de blindas värld klassas den enögde som galen. Tänk dig själv om du skulle uppleva saker med ett sinne som ingen annan har! Kanske kan saker som egentligen inte gör en människa trasig ändå skapa en sorg bara genom avvikelsen i sig. Jag vill, i små bitar, vänja omgivningen vid att jag både kan vara vanlig och ha ett funktionshinder. Jag vill skapa en medvetenhet som minskar de tillfällen då mitt funktionshinder blir ett handikapp. Jag vill minska min och andras sorg och smärta.
Därför vill jag uppmana alla som läser detta att anförtro någon sin sorg eller det som gör att du avviker från normen. Inte på ett sådant sätt att det lämnar dig helt naken och ännu mer sårbar, men på ett sådant sätt att bilden av en vanlig människa blir lite mer komplex. Genom att göra det osynliga, men svåra, synligt kan vi befria varandra. Du behöver inte ropa ut din avvikelse högt på gator och torg. Det handlar inte om att få en massa medömkan. Sorger och avvikelser från det normala gör inte automatiskt att det blir synd om dig, ofta är det andra människors reaktioner på det onormala som skapar problemen. Bredda normen och gör människor hela. Saker som är svåra försvinner inte bara för att vi inte talar om dem. Kom ut som den du är.
ps. Det finns studier som visar att för transbarn som blir accepterade av sin omgivning är den psykiska hälsan lika god som hos barn i genomsnitt. Artikel i the Guardian Det visar att omgivningens reaktion ofta är det skadligaste för den som avviker från normen.
I helgen har jag "kommit ut" som synskadad flera gånger. Jag var på kurs och fick anledning att ta upp mitt funktionshinder både i de sammanhangen då det hindrade mig och som en erfarenhet bland andra, som bygger min kompetens. Sorger är något som utvecklar, och jag börjar ana att fler människor än vad jag trott bär på någon form av livssorg. Ändå är det så kontroversiellt. Ändå kan det bli så fel när det spelar in men inte får synas. Ändå är samhället så dåligt förberett på de som inte följer normen.
Under kursen skulle det upprepade gånger produceras idéer om produkter eller tjänster som kunde resultera i ett företag. Min upplevelse är att just synskada som funktionshinder fick mycket mer uppmärksamhet än andra funktionshinder i de produkter som presenterades. Att det fanns människor med synskador blev medvetandegjort för gruppen som helhet genom att jag berättade om min situation.
Varje gång jag tar upp mitt funktionshinder gör det lite ont. Jag tror att den smärtan mest kommer av att jag känner avvikelsen och problemen de skapar. Syn är något som värderas högt i samhället, något som märks när den inte finns där i samma utsträckning som tidigare. De som är helt blinda kan berätta ännu fler historier. Det är normen som skapar avvikelsen. I de blindas värld klassas den enögde som galen. Tänk dig själv om du skulle uppleva saker med ett sinne som ingen annan har! Kanske kan saker som egentligen inte gör en människa trasig ändå skapa en sorg bara genom avvikelsen i sig. Jag vill, i små bitar, vänja omgivningen vid att jag både kan vara vanlig och ha ett funktionshinder. Jag vill skapa en medvetenhet som minskar de tillfällen då mitt funktionshinder blir ett handikapp. Jag vill minska min och andras sorg och smärta.
Därför vill jag uppmana alla som läser detta att anförtro någon sin sorg eller det som gör att du avviker från normen. Inte på ett sådant sätt att det lämnar dig helt naken och ännu mer sårbar, men på ett sådant sätt att bilden av en vanlig människa blir lite mer komplex. Genom att göra det osynliga, men svåra, synligt kan vi befria varandra. Du behöver inte ropa ut din avvikelse högt på gator och torg. Det handlar inte om att få en massa medömkan. Sorger och avvikelser från det normala gör inte automatiskt att det blir synd om dig, ofta är det andra människors reaktioner på det onormala som skapar problemen. Bredda normen och gör människor hela. Saker som är svåra försvinner inte bara för att vi inte talar om dem. Kom ut som den du är.
ps. Det finns studier som visar att för transbarn som blir accepterade av sin omgivning är den psykiska hälsan lika god som hos barn i genomsnitt. Artikel i the Guardian Det visar att omgivningens reaktion ofta är det skadligaste för den som avviker från normen.
Kommentarer