Felsökning pågår — IT-industrin är trasig

Härom dagen dök det upp ett massmail i min brevlåda som fått mig att fundera lite över välgörenhet. Syftet med brevet var att få fler att gå in på http://www.thebreastcancersite.com för att klicka fram gratis mammografiundersökningar för fattiga kvinnor i USA. Mammografi räddar liv, så är det. Så långt är allt väl, men frågan är varför just bröstcancer är så tacksamt att samla in pengar till. Kronprinsessan tänder Globen, kända konstnärer designar smycken med rosa band och massor med kvinnor organiserar sig. Blå band-kampanjen mot prostatacancer, med kända konstnärer som designar tavlor, finns också, men den för inte lika mycket väsen.
Det är offer som drar nytta av välgörenhet, eller? Måste man ses sig som ett offer för att ta del av välgörenhet? Varför finns välgörenhet? Vad är skillnaden mellan välgörenhet och en rättighet?
Jag fick anteckningshjälp i skolan, på grund av min synskada. Det organiseras så att någon av mina kurskamrater skriver mycket grundliga anteckningar som sedan skrivs rent och skickas per e-post till mig. För detta får de en symbolisk lön av universitetet. Systemet bygger på att det är någon som frivilligt anmäler sig till mig, och att denna är beredd att göra ett bra jobb. Det gör att det ändå blir lite välgörenhet av något som egentligen borde vara en rättighet, att kunna ta del av undervisningen på samma sätt som de andra studenterna. Frivilligheten gäller även andra som får betalt av universitetet för att kompensera mitt funktionshinder, och det gör dem lite till hjältar och mig lite till ett offer.
Jag är inte van vid att se mig själv som ett offer. Vissa i min omgivning anser att det är nyttigt för mig att lära mig att ta emot hjälp. Jag anser att det även är nyttigt för mig att lära mig hur det känns att ta emot välgörenhet.
Problemet med välgörenhet är väl egentligen att den inte hade behövts om det inte fanns orättvisor. Det jag förknippar med välgörenhet är inte heller sådant som motverkar orättvisor. Tvärtom tror jag att välgörenhet kan stilla våra dåliga samveten, när det egentligen borde blossa för fullt för att driva oss mot ett bättre samhälle.
Jämför allmosorna till ett land som blivit fattigt genom att västvärlden plundrat det med det jag betalar extra för att en produkt är rättvisemärkt. Det första räddar liv, därför är det viktigt. Rent politiskt tycker jag däremot att det är vidrigt, eftersom det låter den egenliga orättvisan fortgå. Det andra är något som borde vara självklart, jag betalar för det jag köper. Allt som inte är rättvisemärkt skulle kunna ses som stöld, i alla fall den delen av priset som saknas för att producenten verkligen skall få lön för sitt arbete.
Vi behöver mer forskning om bröstcancer, jag behöver min anteckningshjälp och kan vi reparera skadorna som kolonialismen fortfarande åsamkar tredje världen tycker jag att vi skall ta till alla medel vi kan hitta. Men målet måste alltid vara att avskaffa orättvisorna och ta mänskliga rättigheter på allvar. Människor föds inte till offer, de blir det.
Min stolthet mår inte dåligt av att stukas, att kunna ta emot hjälp är något bra.
Problemet är de som dör i cancer för att det är viktigare att forska på vapen. Problemet är de barn som dör på kakaoplantage för att vi skall ha billig choklad.
Det är för deras skull jag odlar mitt dåliga samvete.

ps. Gå in på sidan mot bröstcancer och klicka. Mer om rättvisemärkt finns på http://www.rattvisemarkt.se/.
Om ni har svar/andra svar på frågorna jag ställer mig i bloggen, posta en kommentar.
ds.