Synd, nåd och politik

Jag är uppvuxen i Svenska Kyrkan och van vid dess språk och olika liturgiska former. Det gjorde att när en kompis påpekade att det var mycket prat om synd och död, under vad jag såg som en glad och upplyftande gudstjänst, så började tankarna snurra. För mig är synd allt som skadar mig själv, en medmänniska, Guds skapelse i övrigt (miljöförstöring osv.) och det som skadar relationen till Gud. Det är med andra ord ganska vardagliga saker (jag avstår från exempel för att inte lyfta fram något speciellt), som nog alla kan erkänna att de ägnar sig åt lite för ofta. Då blir syndabekännelsen plötsligt inte så svår att vara med i, även om ordet "synd" har en annan klang än "göra någon ledsen".

På ledarsidan i Arbetaren 47/2006 tar Cecilia Verdinelli upp problemet med att den politiska kampen enbart blir något som privatpersoner ägnar sig åt. Hon hävdar att "myten om individens oändliga ansvar är kraftfullt samhällsbevarande" och avslutar med att politikerna borde hindra människor från att göra dumma saker (hennes exempel: ta flyg när tåg fungerar). Att kampen främst skall föras som politik var hennes poäng. Det som jag fastnade för var dock problemet med att vara politiskt korrekt. Eller mer exakt, problemet att det är så svårt att vara konsekvent i sina politiska handlingar. Vi lever inte i våra utopier, hade vi kunnat leva det liv vi önskade så hade vi inte behövt vara politiska. Något Verdinelli bara berörde lite snabbt.

Att som politiker erkänna att man inte lever som man lär kan förstöra karriären. Men även för vanligt folk kan det att erkänna sina egna tillkortakommande upplevas som minst sagt hämmande. Att då helt avstå från att rannsaka sig själv kan kanske vara frestade. Man skulle kunna säga att det finns två sätt att känna sig syndfri. Det ena är att se sig själv som perfekt och det andra är att få förlåtelse och försonas med sig själv och eventuella inblandade.

I nattvarden får orden "gör om, gör rätt" en helt ny innebörd. Varje gång jag bekänner mina synder/tillkortakommanden/dummheter och möter Gud får jag en ny uppmaning att gå ut i världen och göra rätt. Det är det mäktigaste vapnet mot dem som vill förminska mig och en möjlighet att fortsätta vara självrannsakande utan att gå under. Arbetet med det egna jaget kan då bli en konstruktiv process, samtidigt som fokus läggs på det som ligger utanför mitt slutna själv.

Som kristen har jag förlikat mig med att världen är full av ondska, men jag har inte resignerat. Det kommer inte att bli bra igen innan Jesus kommer tillbaka, men det är ingen anledning till att inte försöka göra det lite bättre i alla fall. Jag är också medveten om att jag hela tiden gör saker som inte är bra, men det är inget som diskvalificerar mig från jobbet att vara Guds händer i världen. Problemet med att följa en lära fullt ut är samma för alla som försöker leva efter ett mönster som de ser som mer riktigt än det som är rådande i samhället. Fördelen med att vara kristen är att Gud har försett oss med ett redskap för att hantera känslan av att inte räcka till, utan att ta bort udden i vår strävan efter en bättre värld. Det är något som jag önskar att alla människor fick uppleva.

Kommentarer

Populära inlägg