Crosskitchen som integrationsmetod
Allt med ketchup? Som vrålhungrig vegan var falafelrullen, och den stora tallriken pommes, mer än välkommen. Av olika anledningar är jag skeptisk både till stark sås och pommeskrydda, vilket ofta lämnar just — ketchup. Något som tydligen orsakade en viss förnöjsamhet hos mannen som serverade mig. När jag tänker på allt som han, och alla andra som importerar matkultur till Sverige, måste ha utstått i form av kompromisser, tycker jag ändå inte att ketchup är så fruktansvärt. Hade han haft vegansk sesamsås hade det varit mycket mer välkommet än nämnda sötade tomatröra. Som vegan är i alla fall huvudsaken att slippa undan den svenska husmanskostens orgier i kött och grädde.
Jag är hopplöst förlorad i crosskitchenträsket. Favoriter är pytt-i-panna med tofu, (äts med pinnar och inlagd gurka), dumplings med rödkålsfyllning, medelhavspiroger, rotfruktslasange samt vörtbröd med falafel och rödbetssallad. Hos en del, som faktiskt behärskar hanteringen av de råvaror som jag med en kreativ blandning av nyfikenhet och okunnighet misshandlar, skulle det nog göra ont att se mig laga mat. Trots det kan jag inte låta bli, och försöker istället att ta mitt ansvar genom att fråga i butiker, läsa kokböcker och söka information på internet.
Där jag bor finns det ungefär 80 olika hemspråk. Det gör att i alla fall barnen i området vänjer sig vid att inte alla är klassiskt svenska. Hur man uppfattar detta kan variera. En tjej hade svårt att skilja mellan muslimer och vegetarianer — båda hade i alla fall något med mat att göra.
När det det gäller konsumtion i övrigt så växer de stora köpcentra, som erbjuder allt under samma tak, som svampar efter ett regn. Allt för att den bekväma människan inte skall behöva cykla mellan stadens olika torg för att fylla sin shoppingkorg. Tänk om vi kunde se vårt land som ett sådan samlingsplats för kulturer. Till skillnad från de riktiga affärskomplexen så skulle det ge positiva miljöeffekter, då 171:ans buss drar mycket mindre energi än ett flygplan till Kina. Olika influenser kan mötas och berika varandra, som i min matlagning. Det behövs förstås de som åker till Kina och tar hem te till oss som stannar kvar, så att vi vet vilka krav vi skall ställa på vår lokala tehandlare. Själv skyller jag gärna på flygets miljövidrighet för att få stanna här i trygga Sverige, men vill inte avstå från nya kryddor och tillagningsmetoder.
Därför är det tur att det i min lilla skyddade värld inte behövs mycket mer än en resa inom Skåne för att tillfredsställa mitt behov av det exotiska. Det medför vissa problem, som att jag fortfarande pratar om asiatisk mat och afrikansk mat, istället för japansk mat och tanzanisk mat. Tur att jag tycker det är pinsamt när det blir fel, som när jag bad om pinnar på en thailändsk restaurang, där maten skall ätas med gaffel och sked, så att jag lär mig nya saker. Någon gång måste jag ändå ut i världen och se hur den ser ut, bara jag får vänja mig lite långsamt.
Om vi nu inte lägger flera tusen på flygbiljetter, utan ett par tior på en bussresa, så skulle vi kanske kunna bidraga till integrationen på ett annat sätt också. Är det inte lite konstigt att falafeln i Lund bara kostar 25 kr? Jag vill inte ha ett kultur-köpcentra som efterliknar kolonialismen, bara flyttat lite närmare. Våra nya medborgare skall inte förvisas till att slava i butiker för att tillfredsställa behovet av billig mat. Istället vill jag se saker där de hör hemma. Ny-svenskar skall ha arbeten och lön som motsvarar deras kompetens. Högkvalitativ ekologisk mat med traditioner från världens alla hörn skall återfinnas i affärer och ha en prissättning som motsvarar deras värde. De matkunniga med andra modersmåltider än de svenska skall få jobb som högavlönade gourmetexperter. Så efterlyser jag en märkning av maten, så att man kan se hur försvenskad den är, på en skala 1-10. Detta för att vi verkligen skall se vilken rikedom som gömmer sig i kulturmötet, trots, eller kanske på grund av, att "allt med ketchup" är en solklar tia.
Jag är hopplöst förlorad i crosskitchenträsket. Favoriter är pytt-i-panna med tofu, (äts med pinnar och inlagd gurka), dumplings med rödkålsfyllning, medelhavspiroger, rotfruktslasange samt vörtbröd med falafel och rödbetssallad. Hos en del, som faktiskt behärskar hanteringen av de råvaror som jag med en kreativ blandning av nyfikenhet och okunnighet misshandlar, skulle det nog göra ont att se mig laga mat. Trots det kan jag inte låta bli, och försöker istället att ta mitt ansvar genom att fråga i butiker, läsa kokböcker och söka information på internet.
Där jag bor finns det ungefär 80 olika hemspråk. Det gör att i alla fall barnen i området vänjer sig vid att inte alla är klassiskt svenska. Hur man uppfattar detta kan variera. En tjej hade svårt att skilja mellan muslimer och vegetarianer — båda hade i alla fall något med mat att göra.
När det det gäller konsumtion i övrigt så växer de stora köpcentra, som erbjuder allt under samma tak, som svampar efter ett regn. Allt för att den bekväma människan inte skall behöva cykla mellan stadens olika torg för att fylla sin shoppingkorg. Tänk om vi kunde se vårt land som ett sådan samlingsplats för kulturer. Till skillnad från de riktiga affärskomplexen så skulle det ge positiva miljöeffekter, då 171:ans buss drar mycket mindre energi än ett flygplan till Kina. Olika influenser kan mötas och berika varandra, som i min matlagning. Det behövs förstås de som åker till Kina och tar hem te till oss som stannar kvar, så att vi vet vilka krav vi skall ställa på vår lokala tehandlare. Själv skyller jag gärna på flygets miljövidrighet för att få stanna här i trygga Sverige, men vill inte avstå från nya kryddor och tillagningsmetoder.
Därför är det tur att det i min lilla skyddade värld inte behövs mycket mer än en resa inom Skåne för att tillfredsställa mitt behov av det exotiska. Det medför vissa problem, som att jag fortfarande pratar om asiatisk mat och afrikansk mat, istället för japansk mat och tanzanisk mat. Tur att jag tycker det är pinsamt när det blir fel, som när jag bad om pinnar på en thailändsk restaurang, där maten skall ätas med gaffel och sked, så att jag lär mig nya saker. Någon gång måste jag ändå ut i världen och se hur den ser ut, bara jag får vänja mig lite långsamt.
Om vi nu inte lägger flera tusen på flygbiljetter, utan ett par tior på en bussresa, så skulle vi kanske kunna bidraga till integrationen på ett annat sätt också. Är det inte lite konstigt att falafeln i Lund bara kostar 25 kr? Jag vill inte ha ett kultur-köpcentra som efterliknar kolonialismen, bara flyttat lite närmare. Våra nya medborgare skall inte förvisas till att slava i butiker för att tillfredsställa behovet av billig mat. Istället vill jag se saker där de hör hemma. Ny-svenskar skall ha arbeten och lön som motsvarar deras kompetens. Högkvalitativ ekologisk mat med traditioner från världens alla hörn skall återfinnas i affärer och ha en prissättning som motsvarar deras värde. De matkunniga med andra modersmåltider än de svenska skall få jobb som högavlönade gourmetexperter. Så efterlyser jag en märkning av maten, så att man kan se hur försvenskad den är, på en skala 1-10. Detta för att vi verkligen skall se vilken rikedom som gömmer sig i kulturmötet, trots, eller kanske på grund av, att "allt med ketchup" är en solklar tia.
Kommentarer